2012

Nytt år, jämnt sådant vilket jag gillar. Dessutom sparkar Drakens År igång i februaris sena skede vilket jag ser som lovande då jag föddes i Drakens År. Jag är ser positivt på det hela fast jag inte har så mycket inkomster as we speak. Men jag klarar mig och det är skönt att sitta hemma vid mitt kontorsbord och värma fötterna vid elementet och blicka ut över stan - ja, jag kan faktiskt bokstavligen blicka ut över stan från min lägenhet. Kanske det främsta säljargumentet om man frågar en mäklare.

Björn Ranelid beklagade sig någon gång över att det nästan är ofint i svenskars ögon att ha bra minne. I sådant fall är jag sjukt ofin för mitt minne bär Asperger-drag. Jag minns namn, orter och alla möjliga triviala incidenter. Framförallt har jag ett suveränt kronlogiskt minne, which brings me to my point. Jag minns både 1992 och 2002 som fantastiska på det stora hela, därför borde 2012 som också slutar på 2 bli grymt. Eller? Dra jag upp förväntningarna för mycket, säger någon? Jag har inga förväntningar, bara förhoppningar.

Om sanningen skall fram så avslutades varken 1992 eller 2002 speciellt glatt. Hösten 92 hade jag börjat på gymnasiet och bytt skola och vantrivdes enormt.

Tio år senare, 26 år gammal, var jag tvungen att flytta hem till föräldrarna i ett par månader då det renoverades i min lägenhet. Min far var rejält sjuk (han repade sig lyckligtvis), mitt första år som frilansare hade gått kasst rent ekonomiskt och jag minns även att jag gick runt med både täckjacka och parkas för att det var så fruktansvärt kallt.

Men båda dessa år som slutade på 2 var fantastiska under de tre första kvartalen. Konstigt nog känns det mer patetiskt att sitta och lista i detalj vad som var så bra med de åren än det gör att nämna det som sög på slutet. Så det får räcka med att jag sammanfattar sinnet mitt under dessa tre fjärdedelar av två år: optimistisk och entusiastisk.