Den brutala sanningen

Janne sneglar ner i Bibis urringning och tänker på något gött. De är långt borta från Farsta nu och Gran Canarias paraplydrinkar går inte av för hackor.

Drinkarna smälter i munnen och Janne undrar om detta kanske är lycka trots allt. Sen klämmer han Bibi lite försynt på fettan, som en dandy från Värnamo-eliten.

Man måste ju gilla en pimp som är harmlös

Twitter-style

Fear eats the soul.

Citerar en person som levererade en bra klyscha

"Viktigt att minnas att man inte ÄR sitt jobb. Det är ju bara det som gör att man har pengar till brödfödan."

Ett par ord om Sharapova

Sharapova har precis torskat i finalen mot Azarenka - en spelare med ett bredare register, helt klart.

Jag har alltid gillat Sharapova, trots att hennes spel är en ren slugfest utan minsta touch, och trots detta stönande som måste vara så fett distraherande för motståndarna.

Orsakerna till att jag gillar henne är två.

Ett: Hon har alltid gett mig ett sportsligt intryck.

Två och more importantly: Hon är en jävla krigare. Hon ger sig aldrig, hon vågar "gambla" i viktiga lägen, hon kommer tillbaka från skador utan att någonsin klaga. Hon har inte samma finess och talang som Henin eller Graf eller Clijsters, etc, etc, etc - men hon ger blanka fan i det och kör på. Pure fighting spirit.

Jag har alltid betraktat henne som en av de mentalt starkaste, men i nuläget måste jag ändå lyfta fram lite Sharapova-statistik.

Tjejen har tagit hem tre grand slam-titlar. Hur många förlorade grand slam finaler i och med denna mot Azarenka då? Fem. I repeat - fem.

Åtta spelade grand slam-finaler, "endast" tre segrar. Den senaste 2008. Det får vända snart, Maria...

Slight improvement

Jobbade frenetiskt 3-4 timmar hemifrån idag, med en episk match mellan Nadal och Federer i bakgrunden på teve.

Städade lite. Var hemma hos föräldrarna och lånade deras printer för att skriva ut min första faktura som pånyttuppstartad frilansare.

Brände inte så mycket pengar.

Ikväll kan jag gå och lägga mig med lite mindre ångest.

Manic Monday

Sitter hemma hos min syster och vi har bänkat oss vid hennes skrivbord. Vi sitter face to face, dator mot dator och "söker jobb". Det går sådär. Ingen av oss verkar våga lämna the comfort zone, vilket verkar ganska viktigt i jakten på ett nytt jobb.

Men nu har jag skrivit ett litet inlägg här. Förhoppningsvis är det fingrarnas uppvärmning inför skrivandet av en ansökan.

Bakfull

Igår blev jag och min kollega Ölberget avfirade på en pub på Söder. Jag drack Newcastle-öl i mitt vanliga hetsiga tempo och tryckte i mig husets burgare plus att jag nallade på allt möjligt som de andra förtärde - jag blir precis så ohövlig och ohämmat sunkig när jag dricker för mycket. En av mina kollegor gick hem på grund av magsjuka och lämnade en nästan helt odrucken Weissbier efter sig och jag tänkte inte två sekunder på att hennes sjuka läppar säkert vidrört glaset, så jag drack den ölen också. Jag tog taxi hem för det var så jävla kallt och det var trots allt "min dag".

Många sade att de kommer att sakna mig och att det redan kändes tomt på jobbet utan mig och det verkade faktiskt vara ärliga ord. Och jag kommer faktiskt att sakna dem också, vilket jag sade.

Hursomhelst, all denna groteska konsumtion som jag stod för igår har självklart satt sina spår. Har haft ont i huvudet och spytt och jag vet inte hur många gånger jag har skitit. Känner mig frusen och ensam i mitt hem och ägnar större delen av denna dag framför datorn. Tack och hej!

Snart vänder det

Blev bjuden på lunch av Fredrik. Vi samtalade om diverse saker. Mer konkret än så har jag inte varit idag onsdag.

Klockan närmar sig 6 och ännu en arbetsdag har gått down the drain.

Broke Stringer

Nu börjar det kännas som att jag kan leva upp till bloggens namn.

2012

Nytt år, jämnt sådant vilket jag gillar. Dessutom sparkar Drakens År igång i februaris sena skede vilket jag ser som lovande då jag föddes i Drakens År. Jag är ser positivt på det hela fast jag inte har så mycket inkomster as we speak. Men jag klarar mig och det är skönt att sitta hemma vid mitt kontorsbord och värma fötterna vid elementet och blicka ut över stan - ja, jag kan faktiskt bokstavligen blicka ut över stan från min lägenhet. Kanske det främsta säljargumentet om man frågar en mäklare.

Björn Ranelid beklagade sig någon gång över att det nästan är ofint i svenskars ögon att ha bra minne. I sådant fall är jag sjukt ofin för mitt minne bär Asperger-drag. Jag minns namn, orter och alla möjliga triviala incidenter. Framförallt har jag ett suveränt kronlogiskt minne, which brings me to my point. Jag minns både 1992 och 2002 som fantastiska på det stora hela, därför borde 2012 som också slutar på 2 bli grymt. Eller? Dra jag upp förväntningarna för mycket, säger någon? Jag har inga förväntningar, bara förhoppningar.

Om sanningen skall fram så avslutades varken 1992 eller 2002 speciellt glatt. Hösten 92 hade jag börjat på gymnasiet och bytt skola och vantrivdes enormt.

Tio år senare, 26 år gammal, var jag tvungen att flytta hem till föräldrarna i ett par månader då det renoverades i min lägenhet. Min far var rejält sjuk (han repade sig lyckligtvis), mitt första år som frilansare hade gått kasst rent ekonomiskt och jag minns även att jag gick runt med både täckjacka och parkas för att det var så fruktansvärt kallt.

Men båda dessa år som slutade på 2 var fantastiska under de tre första kvartalen. Konstigt nog känns det mer patetiskt att sitta och lista i detalj vad som var så bra med de åren än det gör att nämna det som sög på slutet. Så det får räcka med att jag sammanfattar sinnet mitt under dessa tre fjärdedelar av två år: optimistisk och entusiastisk.