Jag hör till dem som sörjer Agassis erkännade, vilket gör denna text svår att skriva.
För en självklarare stjärna har inte funnits inom tennisen. Talangfull på gränsen till geni. Karismatisk, vältalig, egensinnig och rebellisk. Karriären som han avslutade för tre år sedan rymmer både storartade triumfer och skämskuddar.
I sina vilda unga år har han förolämpat och spottat på linjedomare. Ett år gjorde han bort sig inför pressen efter en segermatch i U.S. Open genom att säga att han var ”lyckligare än en bög i en ubåt”.
Nog har han ofta varit skandalös, men det här är första gången som en av hans skandaler inte känns det minsta rolig.
“There is a moment of regret, followed by vast sadness. Then comes a tidal wave of euphoria that sweeps away every negative thought in my head. I've never felt so alive, so hopeful -- and I've never felt such energy.”
Så skriver Agassi i kommande självbiografin "Open" när han berättar om hur han kom att ta metamfetamin 1997 då hans karriär var på botten.
Jag tycker amerikanens skildring är befriande ärlig i sammanhanget. Nej, Andre Agassi är inte en good guy för att han tar sig mod att berätta. Men citatet borde väl röja alla tvivel på att metamfetamin har en prestationshöjande effekt på en idrottsman, precis som kokain som mer än en tennisspelare har ”tröstat” sig med?
1999, två år senare, har Agassi rest sig ur askorna och fullbordar en ”career grand slam” genom att vinna Franska Öppna mästerskapen. Genom stenhård träning är han vid 29 års ålder i bättre form än någonsin. Han är mannen som ingen vill spela ett femte set mot. Agassi, som i yngre år kunde se rätt plufsig ut på banan.
Han orkade spela tennis på högsta nivå tills han fyllde 36. Endast ett fåtal manliga spelare har hållit på längre.
Det har varit en del dopingrykten kring Agassi, och de lär knappast bli färre i och med det här erkännandet. Ska vi tro på att det bara blev en liten snort?
