Ångestmonolog

Efter tennisen gick jag till Tennstopet med min ångest och glufsade i mig Wallenbergare och drack två öl och en Sambuca. Jag var skyldig. Jag var dekadent. Maten kostade 230 kronor men jag bara tryckte i mig den som om jag aldrig hade sett mat, barbariskt som gud vet vad. Kände mig som en gris.

The Playboy kunde inte komma förbi för han var på gaymiddag. Eva-Lotta hade intimt umgänge med Linda och alla mina andra polare dissade mig förstås. Men det är lugnt. Jag fick tillfälle att reflektera över detta liv som är mitt och allt jag borde ha gjort och vad jag fortfarande bör göra.

Mycket att tänka på, många möjligheter still. Jag har ångest och vet inte om jag borde exponera den här. Jag kanske inte borde exponera den alls, jag kanske borde bita ihop som en karl och bara köra på som de flesta gör.

Jag lyssnar på Esbjörn Svensson via Spotify och blir tårögd. En större musiker har Sverige aldrig producerat. Jag träffade honom ett par gånger, bland annat back in 1997 då han spelade med sin trio på Stadsteaterns bar. Trevlig kille. Jag borde ha pratat mer med honom.

Anyway, detta är lösryckta tankar på fyllan. Så det blir inte mer strukturerat ikväll, sorry.

Söderling möter Gonzalez på fredag och där tar det stopp för svensken, tror jag. Later, motherfuckers.