Storm i en latte-mugg

Olle handlade en take-away latte till mig och jag frågade:

"Har du lagt i socker?"

Han svarade nej så jag bad honom att gå in i köket på vårt jobb och lägga i en sockerbit.

Olle gjorde precis som jag ville - trodde jag. När han kom tillbaka med kaffet frågade jag honom om han hade rört i sockret clockwise, men det hade han inte så jag fick ett raseriutbrott och tuggade fradga och skällde ut honom efter noter. Alla på jobbet blev rädda eller generade eller bägge delarna. Snyggaste bruden på kontoret skruvade på sig i stolen och jag tänkte att det här kanske inte var ett så genomtänkt move.

Men jag kunde inte backa, jag var tvungen att visa hela kontoret att man fuckar inte med the Broke Stringer, inte ens när han är broke for real. Jag är kungen av frihet på detta vårt lökjobb, så de ska behandla mig som en kung. En kung med den där blandningen av råstyrka och känslighet, moviestar-quality. Marlon Brando hade varit rätt man för att gestalta detta mitt magnifika utbrott.

När man introducerar ren kaos på en arbetsplats där alla sitter i tvångströjor så föds rädsla och ångest. Ingenting skrämmer människor som ett slag av frihet i solar plexus. Min boss höll på att skita på sig och det var helt tyst och jag stod i centrum som jag alltid borde göra.

Jag är och förblir kameleonten som dansar på en lina spänd mellan ångesten att födas och glädjen att dö. Och fastän jag tyckte lite synd om Olle, han var ju bara ett litet obstakel i mitt enorma rättshaveri, så var utbrottet befogat och nödvändigt.