Herbie Hancocks gamla bandledare Miles Davis är i musikerkretsar känd för att en gång ha skällt ut en saxofonist mitt i en konsert med följande ord: "You motherfucker, I pay you to practice on stage!"
Saxofonisten var George Coleman, medlem i Miles kvintett tillsammans med Herbie på 60-talet. Colemans vistelse i gruppen var dock betydligt kortare än Herbies.
Coleman var inte lika inne på att spela "fritt" som de andra bandmedlemmarna, han var ganska bunden till mer traditionellt spel efter harmonier. Kvällen då Miles blev arg på honom spelade han för en gångs skull "friare", men det lät inövat i trumpetgeniets öron. Miles ville alltid att musiken skulle låta färsk, därav pratet om att musikerna skulle "öva" på scen.
När jag ser Herbie Hancock live för tredje gången i mitt liv, denna gång med en sextett på Konsertuset i Stockholm, blir jag påmind om Miles-incidenten. För det känns som om Herbie och hans gäng övar på scen. Men inte i positiv mening.
Det är alltför experimentellt, framförandena är bitvis ganska otajta och jag blir, precis som första gången jag såg honom live (1998 i London), riktigt besviken. Undrar hur det kommer sig att en man som skapat så fullständigt genialisk musik på skiva verkar ha det så svårt att få till det på scen.
Det sägs att de största inom sport och underhållning är bäst när det gäller. En konsert i Stockholm framför tusen pers betyder ju inte ett skit i den här mannens karriär, oavsett om det går bra eller dåligt. Giget är tre timmar långt och känns som ett segt jam. Och jag undrar om Herbie ser konserten som övning inför nästa platta. Som säkert blir fantastisk. Precis som det mesta mannen tar sig för när han verkligen skärper sig.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment