Sambuca och springnota, del två

Idag spankade jag Oskars röv i tennis för första gången, och jag firade det med att gå till min lokala pub. Men där var de förstås dryga som fan. Jag hade med mig en take away-påse som jag fått från en av mina sugar mamas och när jag frågade dem om jag kunde ta en av mina smörgåsar till ölen blev det "nej, det går tyvärr inte". Assholes! Här stödjer man er verksamhet genom att vara stammis och så kan ni inte rucka lite på era regler, era fuckheads.

Så jag beställde nån fånig macka från deras kök som innehöll Guiness-marinerad rostbiff och såg ut som ett konstverk av Ernst Billgren. Jag pröjsade för skiten, drog hem och gjorde några ärenden. Men så blev jag sugen på Sambuca. Så jag gick tillbaka till lökhaket och beställde två sexor. Och drog sedan utan att betala.

Så nu har jag ett stammishak mindre.

I morgon är det nyårsafton och mitt löfte är att dricka mindre Sambuca och att göra fler springnotor.

Hasse Aro

Hasse Aro är med och tävlar i 2009 års Let's Dance. Jag vet en tjej (minst) som kommer bli alldeles plaskvåt av det.

Själv tycker jag förstås att det suger. Hasse Aro är ju en cool kille, vad ska han göra i ett så bonnigt program? Men är det nån som alltid har värdigheten i behåll så är det ju han.

http://www.youtube.com/watch?v=laX6ocbQQXM

Måndag

Efter matchen med Jon, som slutade oavgjort , blev det male bonding i bastun. Och shit vad vi dissade folk. Men eftersom varken han eller jag är några big shot-vd:s med personal att förtrycka så var det inom lagens ramar.

Jon ville dock behålla en viss formell ton, så när jag verkligen kom upp i varv och började prata om favoritämnet sex, då blev han lite generad.

Nu sitter jag hemma och håller på att drunkna bland alla kvitton och fakturor. Överväger att spola ner rubbet i toaletten.

Sömnlös

Jag kanske inte är skapt för att sova.

När alla dessa lökiga juldagar och nyårsaftnar är över hoppas jag att jag kan kick-starta mitt liv på riktigt. Förhoppningsvis kan jag fylla dagarna med aktiviteter och vara helt utmattad när det är dags att gå till sängs. Hoppas lite sportande kan bryta denna sömnlöshet.

I filmen Fight Club så går Edward Norton till doktorn för att han inte kan slagga och han får rådet att motionera mera och stoppa i sig någon rot (typ ginsengrot eller nåt liknande). Men han tyckte det var bullshit så till slut startade han en fight club i stället.

Jag tror inte att en fight club är lösningen på mitt problem. Vill behålla mitt ungdomliga utseende några år till. Och jag minns att back in the days när jag tränade taekwondo på kvällarna fick jag värsta adrenalinrushen och sov inte en jävla blund.

Lägesrapport

Nu har det gått två dygn utan alkohol och jag kan inte säga att jag saknar skiten. Jag saknar ingen och inget.

Den egocentriske Neumy trodde att det förra inlägget var riktat till honom, hahaha... Meddelanden av sorten below brukar bara kvinnor få. Iallafall när de kommer från mig.

Måndag den 29:e december blir det tennis med Jon, en uppkomling som tycker det är spännande att dricka calvados och röka cigarr när det är kaffedags på en middag. Han har dissat mig för att jag gillar Sambuca, det är tydligen inte comme il faut. Men det är en hygglig kille och en hygglig tennisspelare.

Tennis blir det även med Oskar på tisdag. Honom dissar jag inte offentligt eftersom han är en av mina sju läsare.

Efter två veckors sunkande (regelbunden pizzaförtäring, kröka, planlöst internetsurfande, etcetera) ska det bli skönt med lite motion.

Riktat till en viss person

Jag blir trött på ditt ständiga anklagande. Varför konfronterar du mig jämt med all möjlig skit? Hur kan du få sådana cp-ryck av att vi inte hörs på en jävla vecka? Jag fattar inte hur du kan lacka ur fullständigt på grund av en utebliven god jul-hälsning. Varför är det alltid jag som klandras? Beter du dig exemplariskt? Tror du aldrig jag har haft överseende?

Julafton

Middag med far och mor. Eva-Lotta och jag fikade och bytte julklappar. Jag fick en Calvin Klein-pyjamas, så nu har jag jordens hippaste night gear!

Neumy messade mig och kallade mig för "den vita negern". Killen vet hur man smickrar mig.
Som vit neger har jag kommit en bit på vägen, men jag har en bit kvar till den här snubbens höjder:

http://www.youtube.com/watch?v=-Fi_DeP55mQ&feature=related

Att vara cool är att bära ett par skitstora solbrillor och ändå se livsfarlig ut.

En vanlig decemberdag med Broke Stringer

Mission accomplished med mister Markus. Ska bli kul att höra slutresultatet efter att han har mixat ihop allt. Jag fick mitt sedvanliga gage, en latte. Sen skulle jag ut och handla julhandla men insåg att det sög. Så jag var karaktärslös och gick till mitt gamla biljardhak. Det blev bärs och en Sambuca förstås.

Eftersom de anställda var exceptionellt fittiga så smet jag iväg utan att betala. Sambuca och springnota, det får mig att minnas språkresorna i tonåren.

The Playboy tittar förbi

Efter ännu en natt med skitdålig sömn tog jag emot Markus i mitt hem, iförd långkalsonger, t-shirt och morgonrock. Han hade inte med sig guran men en portabel liten studio och han spelade in mig på pianot. Han ville att jag skulle lira ett par slingor samt skänka en låt lite av min magiska Debussy-touch. Efter ett par timmar vid pianot var jag helt utmattad, så vi bestämde oss för att slutföra projektet antingen i morgon eller måndag. Så nu ligger det sladdar all over the fucking place.

Sen gick vi ut och jag sa att nu får du bjuda mig på en latte, mitt arvode för dagen. Markus vågade inte säga nej så vi drog till en stå-kaffebar och där uppstod gnistorna. I en orgie av ömsesidigt bekräftande hypade vi upp varandra, stående vi marmordisken. Markus sa att jag hade ett musikaliskt flow i mitt skrivande och vi stirrade varandra djupt i ögona. Jag sa att ögonen hans var en förlängning på Ångermanlands vackra landskap och att det under hans gentlemannamässiga fasad brinner en låga, en råbarkad passion inför livet. Allt utan minsta hint av homoerotik!

Markus avfyrade sitt bredaste playboy-leende och jag tänkte att den här killen är fulländad tantsnusk!

Sen promenerade jag skitfort till Oskarskyrkan och lyssnade på en rätt kass konsert tillsammans med Nina. Kören var ingen höjdare och jag satt på träbänken och fantiserade om att vara en wailande gospelsångare alternativt en virtuos bluesgitarrist som liksom lägger en massa hippa kryddor ovanpå låtarnas slutackord.

Friday nite & Saturday morning

http://www.dailymotion.com/relevance/search/herbie+hancock+tina/video/x7blsy_tinaturneredithkingpinflv_music

Hemkommen. Klockan är två, natten till lördag. Herbies musik är oslagbar. Fucking outstanding.

För en gång skull fick jag häcken full med jobb ikväll, vilket resulterade i att jag var tvungen att dissa mister Markus. Men han kommer förbi imorgon med guran.

Jag var löjligt försenad när jag äntligen mötte upp Eva-Lotta på en av mina favoritbarer. Men hon var förlåtande och snäll och agerade dessutom sugar mama. Jag älskar generösa kvinnor, hell, jag älskar generösa människor, period! Speciellt nu när min ekonomi är fucked up.

Vi drack "slippery nipples" (Sambuca och Bailey's), öl, vin, och mojitos. Läste i en branschtidning att en dålig indikator när det handlar om alkohol är om man dricker mer än 14 enheter i veckan, som karl. Nio enheter som kvinna. En enhet motsvarar en starköl eller ett glas vin. Den senaste veckan har jag garanterat överstigit 14 enheter.

När jag började larva mig och prata om vit vecka så skrattade Eva-Lotta elakt och sa typ "good luck till julhelgen" och jag inser förstås att hon har rätt. De vita dagarna får nog bli nästa år.

Del 2

Denna blogg och jag är ett, det finns inget korrumperat filter därimellan. Mina inlägg här är förlängningen på mitt hjärtas förlorade slag. Jag är äkta, fördomsfri och sist men inte minst ödmjuk. Tipptå-dansande på små borgerliga moln av konventioner känner jag hur friheten pulserar i mina ådror, och min törst på nya intryck tar aldrig slut. Jag lever on the edge för er alla, o underbara människor, det är mitt ständiga kall. Och genom mina eskapader lever ni alla, drottningar och horor, banktjänstemän och tiggare, giriga och goda. Jag älskar er som bröder och systrar.

Med risk för att upprepa mig - jag är opretentiös och prestigelös. Jag vallfärdar till Mecka, mediterar i Taj Mahal och drar en rejäl blues vid Klagomuren. Jag har ägnat mig åt polygami i Utah och funnit mina bröder och systrar i samtliga de kast som finns i Indien. Allt gör jag med samma uppriktighet, samma övertygelse, samma lidelsefulla inlevelse. En riktig kameleont ifrågasätter aldrig sitt eget väsen, han går upp i allt som faller honom in, det är frihet under minimalt ansvar. Men aldrig skulle det falla mig in att skada någon, min gudabenådade gåva får inte missbrukas.

All denna skönhet på jorden gör att jag nästan brister inombords av glädje.

Are you a philistine?

Ordet "philistine" hörde jag för första gången i filmen "The Squid and the Whale", en film som jag nyligen tvingade Eva-Lotta att kolla på. Den handlar om två pojkar vars föräldrar skiljer sig. Pappan, som har pretentiös skrivet över hela ansiktet, avfärdar den yngre sonens tennistränare Ivan som "a philistine".

Back in the days, vi snackar typ tusen år före Kristus, var filistinerna ett folk som ockuperade Kanaan. Jag orkade inte ta reda på hur "philistine" kom att bli det begrepp som idag gränsar till barbarisk, obildad och icke-bohemisk, men det hade iallafall inte att göra med folkslaget, om man skall tro på vad Wikipedia säger.

Hursomhelst hittade jag det här testet på nätet. Are you a philistine?

http://reverent.org/this_is_art.html

Jag ansåg mig vara en ganska bildad man, men litteraturmomentet avslöjade mina begränsningar. Det gick käpprätt åt helvete. Jag fick noll rätt på följande:

http://reverent.org/quizomatic/answers.php?test=sounds_like_faulkner

I guess I am a philistine.

Van Damme, Rourke och meta-filmer

Sebe tipsade mig om Jean-Claude Van Dammes senaste film som heter "JCVD", en s.k. meta-film där the Muscles from Brussels driver hejdlöst med sig själv i rollen som en avdankad Jean-Claude Van Damme med kokainbesvär, en vårdnadstvist på halsen och svårigheter att göra de där vigaste hoppsparkarna vid 47 års ålder.

Inte helt oväntat har filmen fått bra kritik eftersom alla älskar de som är down and out men ändå driver med sig själva. Kommer att tänka på serien "Fat Actress" där Kirstey Alley spelade sig själv som överviktig aktris utan roller i Hollywood.

Och den tragiska och rosade "The Wrestler" med Mickey Rourke, som i och för sig inte handlar om Rourke utan om en fribrottare som schabblat bort allt. Men likheterna med Rourkes rise, fall and resurrection-liv är alldeles för väldokumenterade. Detta är art imitates life.

Rourke, en av mina favoriter, har turnerat världen runt med att berätta om hur han fuckade upp sin skådiskarriär fullständigt på 90-talet. Det finns otaliga artiklar om det och jag tror mig ha läst dem alla. Denna är den absolut bästa:

http://www.guardian.co.uk/film/2008/nov/23/mickey-rourke-interview

Ett SMS från Tobbe

I natt kommer ett ufo komma och röva bort alla killar med stora kukar, men du behöver inte vara rädd. Du kan sova lugnt. Jag skriver bara för att säga hejdå.

Vad får vi läsa idag, Broke Stringer?...

...undrar the Playboy.

The Broke Stringer svarar: Det vet man aldrig! Mitt liv är en oändlig improvisation där ingen sekund är den andra lik. I kaoset möter jag allt och alla. Jag är kameleonten som dansar fram på en lina spänd mellan ångesten att födas och glädjen att dö. Jag är prestigelös och totalt fördomsfri och ödmjuk och möter omvärlden med det lilla barnets nyfikna ögon. Därför är allt i mitt liv värt att nämnas, från de utstötta jag möter med uppmuntrande blick på gatan till de högresta som håller monologer i finsalongerna, via fikasamtal med min jämnåriga kumpanjoner. Detta att ständigt vara öppen för alla tänkbara intryck är ett sant privilegium, men ibland känns det faktiskt som en börda, mitt kors att bära här på jorden för hela mänskligheten. Mitt känsliga sinne, som ibland förväxlas med egocentricitet, skrämmer vissa och det som för en mer vardaglig människa ter sig som lätt smärta i vänster ljumske kan hos mig urarta till rena världskrigsdimensioner. Jag njuter och lider för er alla, o underbara människor, kvinnor som män, vuxna och barn, presidenter och uteliggare. Denna min förmåga att alltid kunna absorbera livets essens är en skatt från ovan som jag aldrig får missbruka.

Monday nite

Ikväll var det dags att fira av vår boss på krogen eftersom hon lämnar oss om tio dar. Eftersom det är finanskris så snålade företaget och betalade inget på det anrika stället nära Stureplan, men jag lyckades med konststycket att freeloada hela kvällen ändå. Det gäller att ha sina sugar mamas i dessa tunga tider...

SMS-korrespondens

The Playboy: Hur är det med ryggen?
Broke Stringer: Jag kan köra missionären...
The Playboy: Missionären, ett tidlöst tecken för tillfrisknande och välstånd. Ska vi ta en snabbis imorgon eftermiddag? (fika)
Broke Stringer: Hahaha. Kan vi ta det ons/tors i stället? Imorn kan jag typ halv fyra tidigast.

Ett kort inlägg om fildelning

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article3940394.ab

Länken ovan handlar om Beyonce och Justin Timberlake och deras inkomster. De tjänar onekligen rätt bra, om man skall tro på artikeln.

Nu befinner sig dessa två artister förstås i det absoluta toppskiktet av showbiz, sett till framgång. Men att de drar in så mycket cash får mig ändå att fundera på om vi kan skita i alla fildelare och fildelningsdebatten.

Minns att jag var på en föreläsningskväll med grabbarna bakom Pirate Bay för tre år sedan och de hade med sig någon superakademiker som hävdade att all denna fildelning kanske leder till att artister blir tvungna att dra in större delen av sina inkomster genom att uppträda. Precis som Frank Sinatra och alla de andra storheterna på fyrtio- och femtiotalet.

Även om jag i princip tycker att fildelning är fel (väldigt få debattörer tar upp att det faktiskt kostar stora pengar att producera materialet som folk tankar ner gratis), gillade jag tanken eftersom liveframträdanden faktiskt visar vem som kan sjunga, dansa eller spela ett instrument på riktigt.

Och Beyonce och Justin hör till dem som visat vad de går för live.

Herbies Hancocks konsert i Stockholm

Herbie Hancocks gamla bandledare Miles Davis är i musikerkretsar känd för att en gång ha skällt ut en saxofonist mitt i en konsert med följande ord: "You motherfucker, I pay you to practice on stage!"

Saxofonisten var George Coleman, medlem i Miles kvintett tillsammans med Herbie på 60-talet. Colemans vistelse i gruppen var dock betydligt kortare än Herbies.

Coleman var inte lika inne på att spela "fritt" som de andra bandmedlemmarna, han var ganska bunden till mer traditionellt spel efter harmonier. Kvällen då Miles blev arg på honom spelade han för en gångs skull "friare", men det lät inövat i trumpetgeniets öron. Miles ville alltid att musiken skulle låta färsk, därav pratet om att musikerna skulle "öva" på scen.

När jag ser Herbie Hancock live för tredje gången i mitt liv, denna gång med en sextett på Konsertuset i Stockholm, blir jag påmind om Miles-incidenten. För det känns som om Herbie och hans gäng övar på scen. Men inte i positiv mening.

Det är alltför experimentellt, framförandena är bitvis ganska otajta och jag blir, precis som första gången jag såg honom live (1998 i London), riktigt besviken. Undrar hur det kommer sig att en man som skapat så fullständigt genialisk musik på skiva verkar ha det så svårt att få till det på scen.

Det sägs att de största inom sport och underhållning är bäst när det gäller. En konsert i Stockholm framför tusen pers betyder ju inte ett skit i den här mannens karriär, oavsett om det går bra eller dåligt. Giget är tre timmar långt och känns som ett segt jam. Och jag undrar om Herbie ser konserten som övning inför nästa platta. Som säkert blir fantastisk. Precis som det mesta mannen tar sig för när han verkligen skärper sig.

Manlighet

http://www.rollingstone.com/news/story/9437639/miles_davis_the_rolling_stone_interview

Tipsade Freddie om artiklen ovan. Han läste den och sa senare:

"Alla som tar sin manlighet på allvar borde leva som Miles."

Gym?

Det börjar nog bli dags att lyfta tyngder på gymmet för min del.

Det är bland det tråkigaste som finns att göra på denna jord. Minns att jag läste en intervju med Christian Bale där han berättade om hur olidigt trist det var att gå ner till gymmet varje dag för att få den där deffade looken han hade i American Psycho. Han skämtade när han sade att man mister hjärnceller när man gymmar, men jag tror att det finns ett korn av sanning i det. Alla jag känner som går på gym känns smått retarderade. Bristande intellekt, passiva, slöa. Enjoy era tvättbrädor boys and girls, men inse att ni alla är lite av en Muppet Show.

Hursomhelst blir jag nog tvungen att joina detta fittsläkte, i alla fall en kortare tid. Min rygg blev helt uppfuckad idag när jag spelade squashmatch. I andra set högg det till. Jag var man nog att inte ta upp det under matchen och jag var man nog att inte skylla på det efter att jag förlorat.

Efter femsetsförlusten mot Mattias blev det bärs i bastun och det kändes som vi umgicks som två riktigt vuxna och avdankade karlar. Jag trodde att värme och alkohol skulle lindra smärtan men det gjorde det fan inte. Jag gick hem framåtböjd som en gammal gubbe och jämrade mig. Jag spände arslet nästan hela vägen hem för det avlastade nån muskel i ländryggen och det var säkert nån som tyckte jag såg skitnödig ut.

Jag var tvungen att ställa in biobesöket jag hade planerat med min mamma. Så för att undvika sådana här scenarion i framtiden ska jag börja lyfta skrot. Och mista hjärnceller.

Ännu en lökdag på jobbet

Trodde att en natts djup sömn (tack vare två bärs och ett halvt sömnpiller) skulle få mig att uträtta något vettigt på jobbet denna dag. So far har jag inte uträttat nåt vettigt. Tjejen som sitter närmast mig i kontorslandskapet måste tro att jag är världens största slacker. Vi hälsar knappt på varandra på morgonen, jag vet inte om det är mitt fel eller hennes fel, det kanske inte är någons fel. Hon sitter där och kanske är absoberad av nåt skitfenomen på datorn och jag brukar ju slinka in ganska diskret på jobbet, så jag tar det inte så personligt att hon inte säger hej om inte jag säger hej först.

Fast det är lite svårt att inte ta hennes bemötande personligt eftersom alla andra verkar så glada att se mig på jobbet, speciellt de andra tjejerna.

Hursomhelst, om hon tycker att jag slackar så har hon inte helt fel. Idag sitter jag med fötterna på kontorsbordet och beter mig som ett levande fuck you-tecken. Mitt "kontorsbord" känns mer som en plats där jag upprättat en chatline - idag har jag ringt tre, fyra bekanta och snackat skit, och jag har dessutom blivit uppringd av två. Ett ganska rikt socialt liv har jag iallafall, tröstar jag mig själv med.

Men nu är klockan kvart i fyra, och jag ska göra ett tappert försök att inte löka bort det som återstår av det andra kallar "reguljär arbetstid".