The Broke Stringer is going to New York!

På lördag åker jag och Eva-Lotta till New York! Från början var det tänkt som en journalistisk business trip (med Eva-Lotta som fotograf), men nu visade det sig att mitt tilltänkta intervjuobjekt bor i fucking South Carolina, så det blir väl lite mer vacation det här. Jag kanske får nåt journalistisk infall när jag väl är på plats.

NYC-besöket blir mitt andra och Eva-Lottas första, men det känns lite som första gången för mig med eftersom jag var där som finnig tonåring 1991 och då endast tre-fyra dagar, hårt övervakad av (välmenande) släktingar. Jag minns att vi åkte båt på Hudson River i en tur som varade ungefär 38 timmar och att vi besökte Frihetsgudinnan och åkte längt upp i Empire State Building. Jag åt fantastisk hamburgare på ett ställe som hette Fuddrockers. Det är allt jag minns av stan. Inga spontan-encounters med folk, inga hipsters, nothing. Det var en supervised vacation, så det råder väl inget tvivel om att detta besök blir roligare.

Eva-Lotta kommer att dra med mig på en Sex and the City-bussrunda som hon har kollat upp och som den perfekte gentleman jag är kommer jag att sitta bredvid henne på den där bussen och låtsas vara intresserad. Carrie Bradshaw är ju trots allt hennes superhjälte.

Keith Jarrett

Kolla in det här klippet:

http://www.youtube.com/watch?v=WNk2eP8AOm0

Det är från en konsert med Keith Jarrett när han var med i Miles Davis elektroniska band i början av sjuttiotalet. Tycker det är så kul att se Miles och Keith på samma scen - Miles som the coolest motherfucker that ever lived, lugn men ack så intensiv, och så Keith som nästan skiter på sig av entusiasm! Två genier på en och samma scen!

Nog pratat om genier, nu skall jag skriva lite om de som inte är genier, det vill säga de flesta av oss här på jorden.

Idag har jag läst Katrin Zytomierskas blogg för första och enda gången och kommit fram till att den bruden är totalt obegåvad. Hon är dessutom rätt ful (för tätt mellan ögonen), så jag antar att hon gjort karriär på sin make/sambo/expojkvän eller vad han nu är, mister Alex. Och på att vara superbitchig, vilket ligger rätt i tiden. Att vara bitchig kan vara underhållande och slagkraftigt, men tjejen skriver för dåligt för att göra något som helst intryck. Det jag läste var nåt litet nonsens om nån fånig semester och den lilla apan fick Linda Skugge att framstå som språkligt begåvad.

That's it for now.

I kicked some ass!

Idag spelade jag tennis med Johan och fullständigt rå-spankade hans ass. Min forehand rockade och jag satte till och med några serve-äss. Jag var Agassi fast utan den storartade backhanden kan man säga. Jag brukar säga det att mitt spel när det är som bäst är lite som Magnus Larsson (världstia på nittiotalet). Grym serve, grym forehand, en svagare backhand men duglig för att hålla bollen i spel. Allt toppat med min flärd!

Night moves

I natt har jag promenerat och när jag promenerar kläcker jag business-idéer. De flesta går ut på att tjäna cp-mycket stålar på sätt som faktiskt är möjliga, det gäller bara att plocka fram en lite hänsynslös sida och intala sig själv att det är jätteroligt att jobba dag och natt. Party on, Wayne!

Men jag är inte bitter, inte ens "passionerat förbannad" som en ex-flickvän finurligt beskrev sig som. Jag är fan rätt glad, jag är solbränd från min Frankrike-semester, min hälsena har läkt och jag har fått upp stretching-disciplinen som behövs för att inte fucka upp skadan på nytt. Oktober blir mycket jobb, which means more money for me. What else can a motherfucker ask for??

Helt osökt kommer jag och tänka på en journalistisk trip jag och tre-fyra andra gjorde till Nashville. En kille som skrev för ett svenskt livsstilsmagasin retade sig som fan på mina små engelska fraser. När han konfronterade mig citerade jag min gode vän Neumy och sa: "Fuck you man!" på jovialiskt vis och det desarmerade snubben helt. Det kändes som jag hade sjukt bra koll och hälsan i behåll.