Söderling duger inte

(försökte sälja texten till ett antal svenska dagstidningar. Ingen av dem hade mod att publicera den, så jag fick lägga ut den här i stället.)

GÖTEBORG. Det sägs att man aldrig ska sparka på den som ligger, men jag har velat skriva den här texten länge. Så jag passar på nu.

Robin Söderling är skadad och missar Davis Cup-semifinalen mot USA. Det är bra. Söderling kommer aldrig att bli någon riktigt stor tennisspelare.

De senaste åren har jag hört Jonas Björkman, Thomas Johansson och SvD:s Jonas Arnesen tjata om att Söderling har spelet för att ta sig in bland de tio bästa på världsrankingen. Att det som sätter stopp för honom är den mentala biten.

Jag kan mindre om tennis än Björkman och Johansson, men lik förbannat köper jag inte deras analys. Det Söderling saknar sitter inte enbart i det mentala, det sitter lika mycket i själva tennisen.

Sedan han presenterade sig för Stockholm Open-publiken som sjuttonåring för sex år sedan har Söderling målats upp i svensk press som en stor talang med enorm potential. Han har så tunga grundslag, heter det. Han pressar Nadal till fem set i Wimbledon. Förlorar knappt med 7-6 6-3 mot Federer i någon inomhusturnering.

Sorry, men det räcker inte för att övertyga mig. Den överhaussade Nicklas Kulti hade också tunga grundslag, minns någon av er hur det gick för honom?

Jag har sett Söderling spela så många gånger nu och varje gång slås jag av vilken bristande rörlighet han har och hur finesslöst han spelar. Ett ständigt malande från baslinjen tog honom till 23:e plats på ATP-listan i januari, den bästa ranking han haft hittils. Frågan är hur mycket längre än så han kommer med ihåligt volleyspel, bristande kreativitet och en serve som i och för sig också är tung men aldrig kommer att höra till de mest fruktade.

Och glöm inte att det är segrarna som räknas, inte de storartade förlusterna.

Jag har gladeligen fel i mina profetior om västgöten. Han har alltid gett ett sympatiskt intryck på de presskonferenser jag har varit på, både efter segrar och förluster. Har aldrig levt upp till skriverierna att han ska vara svår att ha att göra med.

Men 23 år gammal är Söderling faktiskt inte purung som tennisspelare längre. Kalla mig åldersfascist, men de flesta tennisspelare som slår igenom på allvar gör det tidigare i livet än en fotbollsspelare. För varje ”late bloomer” som Ivan Ljubicic eller James Blake går det en handfull spelare som redan har parkerat på topp-tiolistan vid Söderlings ålder.

Därför välkomnar Joachim Johansson i den svenska truppen. En spelare som har varit världsnia och för två och ett halvt år sedan var på god väg att etablera sig i toppskiktet innan alla skador tog över styr. Som besegrade Andy Roddick och en publik på 23.000 amerikaner i fem set i US Open för tre år sedan. Som har hävdat sig på allvar i grand slam-sammanhang (semifinal i samma turnering där det blev stopp mot Lleyton Hewitt, jämför med Söderling som aldrig nått längre än tredje omgången i en grand slam). Och som vet hur det känns att faktiskt besegra Nadal.

Med alla axelprobelm och operationer han har haft kanske Johansson aldrig kommer att nå samma höjder som tidigare. Så allroundskicklig är inte han heller, men en kille som lyckats hamra 51 serveäss förbi Ande Agassi, historiens kanske främsta returnerare, litar jag mer på än Söderling i alla lägen. Strunt samma att han är otränad.

Både Joachim och Thomas Johansson har högre högstanivåer än Söderling. Och ja, bägge har bättre psyke än Söderling.